Som många par hade vi planer, drömmar och en önskan att bilda familj. Men jag tror att jag innerst inne alltid anat att vår väg dit skulle bli lite annorlunda.
Sen upptäckte jag PMA.
En värld man egentligen inte föreställer sig innan man kliver in i den. En värld fylld av väntan, hopp, möten, känslomässiga berg- och dalbanor och en otrolig styrka man upptäcker inom sig trots allt.
Vår resa började för flera år sedan. År 2023 påbörjade vi inseminationer och gjorde tre stycken. En av dem gav oss en enorm glädje, att äntligen se ett positivt test.
Tyvärr lämnade vår bebis oss alldeles för tidigt, vid nio veckors graviditet. Det var en oerhört svår prövning för min partner och mig, särskilt eftersom inget tydde på ett sådant utfall. Vi fick veta det vid ett ultraljud när vi upptäckte att hans lilla hjärta inte längre slog. En liten stjärna som lämnade oss för tidigt, men som alltid kommer att lysa i vår himmel och i våra hjärtan.
Efter det fortsatte vi vår väg med flera IVF-behandlingar på olika kliniker och med olika protokoll. Under nio månader genomförde vi fyra IVF. Vid varje försök hoppades vi att det skulle vara rätt gång. Vid varje försök fick vi lära oss att ta emot en ny besvikelse. Varje gång kunde inget livskraftigt embryo skapas och ingen överföring kunde därför göras.
När man går igenom oförklarad infertilitet känns det ibland som att stå stilla trots att man kämpar för allt man har varje dag. Men man går framåt. Sakta. Annorlunda. Men man går framåt.
Och så en dag bestämde vi oss för att ta en annan väg.
Jag brukar ofta jämföra PMA med en lång resa. När huvudvägen är avstängd kan man tillbringa månader med att försöka forcera fram. Sedan en dag accepterar man att ta en sidoväg. En rutt man aldrig tänkt på från början, men som till slut kan leda till samma destination.
Så vi vände oss till Spanien.
Där upptäckte vi ett annat tillvägagångssätt, andra metoder, ett annat sätt att stötta par i deras föräldraprojekt. För första gången på länge fann vi lite hopp.
Hösten 2025 kunde ett embryo äntligen skapas och överföras några dagar senare.
Och den här gången bestämde sig livet för att hålla fast.
Idag, när jag skriver dessa rader, är jag gravid i 37 veckor. Vår lilla pojke borde komma inom bara några dagar.
Efter alla dessa år av väntan känns det fortfarande overkligt.
Jag gillar att kalla honom vår solbebis.
Inte för att han suddar ut de svåra åren. De kommer alltid att vara en del av vår historia och hans. Men för att han har kommit för att lysa upp en väg som ibland känts väldigt mörk.
PMA är en resa fylld av kontraster. Av oändlig kärlek, hopp, glädje, men också av ilska, sorg, oförståelse och ibland till och med uppgivenhet. Men bakom varje resa finns samma önskan: att bli förälder.
Om det är något denna resa har lärt mig är det också vikten av paret.
Jag inser idag den enorma turen att ha gått igenom allt detta med en partner som min.
Han har funnits där vid varje steg. I väntrummen, vid möten, i tvivlets stunder liksom i glädjens. När en av oss sviktade fanns den andra där för att hålla kursen. Var och en upplever prövningarna på sitt sätt, var och en sörjer på sitt sätt, men vi har alltid försökt gå framåt tillsammans.
Jag tror till och med att denna resa har gjort oss starkare.
Inte för att man måste lida för att älska mer. Utan för att den har lärt oss att stötta varandra, lyssna på varandra och välja varandra varje dag trots stormarna.
Om du just nu är på en PMA-resa och läser detta vill jag bara säga: din historia är inte slut.
Kanske blir din väg längre än väntat. Kanske tar den en oväntad riktning. Kanske måste du ta några omvägar.
Men så länge det finns en möjlighet finns det hopp.
Och ibland, i slutet av vägen, väntar din egen lilla sol på dig 🌞 Jag önskar er alla det av hela mitt hjärta.
